Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Adel Abu Hamdeh: ”Vi låter livet pågå även under tvångsvård”

Erik är på avdelningen så lite som möjligt. Det är en konstig ordning, tvångsvård under frihet. Men det är det bästa val vi har, berättar Adel Abu Hamdeh.

Publicerad: 16 september 2022, 11:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri sydväst, Region Stockholm.

Foto: Simon Hastegård/BIldbyrån


Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh

En människa kan rymma motstridiga känslor. Intensivt drar de åt olika håll och lämnar henne i limbo. Om en människa är övertygad om att hon snart kommer att ta livet av sig, är det då någon mening att anstränga sig för att skapa sig ett liv?

Jag träffar Erik på avdelningen ännu en gång. Återigen har självmordstankarna blivit så påträngande att han har svårt att värja sig mot dem. De är visserligen alltid där, de har plågat honom dagligen sedan några år tillbaka. Oftast kan han stå emot dem. Men ibland ökar de i intensitet till den grad att han måste skyddas från sig själv genom tvångsvård.

Läs mer: ”Vad är egentligen okej att säga till en patient?”

Han kan inte se något mönster i hur självmordstankarna varierar. Jag har en teori. Det är när han förväntar sig att livet kan komma att bli för svårt som självmordstankarna förvärras. När han tror att han kan komma att misslyckas med något han föresatt sig. Till viss del ser han dem som en tröst. Om tillvaron blir för påfrestande finns en lösning till hands.

Men han vill också leva. Även han har drömmar han vill uppnå, saker han vill lära sig och vyer han vill hänföras av. Ambivalensen plågar honom, för han vet inte om det är någon mening med att leva när döden är konstant närvarande.

Hans tillstånd har inte förbättrats nämnvärt av psykiatrins behandlingar. Både mina och ett otal andra läkares försök har misslyckats. Självmordstankarna har bestått. Det är som att de bildat en djup fåra i hans hjärna. Det är oundvikligt att tankefloden väljer just den vägen.

Det kan vara frustrerande att tala med honom. Hur kan rädslan för att misslyckas vara så stark att han inte ens vill försöka? Att han hellre väljer döden? Trots att han ändå kan finna njutning i livet. Han är en rationell person. Men på dessa tankar biter inte logiska argument.

Likaså är han orubblig i sin inställning till vården. Han förstår att han behöver vara på avdelningen när självmordstankarna är som mest intensiva och uppskattar den hjälp han får. Men han kan inte förmå sig att ta emot den frivilligt. Utan tvångsvård skriver han ut sig, mot bättre vetande.  

Jag har ingen egentlig lösning att erbjuda honom. Vi har gemensamt accepterat självmordstankarna och den ambivalens han känner inför vården. Men det är inte av uppgivenhet vi valt den vägen utan av pragmatism. 

Vi fokuserar inte längre på döden. I stället låter vi livet pågå även under tvångsvård. Allt det han behöver göra och vill göra, det får han göra. Han är på avdelningen så lite som möjligt. Det är en konstig ordning, tvångsvård under frihet. Men det är det bästa val vi har.

Det kommer att ta tid men jag är hoppfull. Sakta men säkert vill vi fylla igen den där djupa fåran i hjärnan. Vi vill fylla den med mening, upplevelser och relationer. Vi vill fylla igen den med livet självt. Så att tankefloden kan välja en annan väg. 

Läs fler gästkrönikor  

Sök stöd om du har självmordstankar

Om du själv har tankar på självmord, sök stöd, exempelvis hos jourhavande präst via 112. Läs mer hos 1177 om olika sätt att söka hjälp till sig själv eller närstående vid sådana tankar.

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev