Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Linus Källgård: ”Vården borde klara sig utan superhjältar”

Under pandemin vimlade det plötsligt av hjältar i vården, och nog känns det som att det utnämndes flest hjältar på de minst välfungerande arbetsplatserna, tycker Linus Källgård.

Publicerad: 2 september 2022, 11:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård, ST-läkare i allmänmedicin, Region Halland.

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Linus KällgårdToppnyheter Kommunal Hälsa

Titlar och namn inom vården kan väcka känslor. Vissa allmänläkare kan till exempel retas upp när ”specialistläkare” eller ”specialistvård” används om sekundärvården i kontrast mot primärvården – allmänläkaren är minsann också specialistläkare! ”Allmänspecialisterna” strider dock mot all form av språklig logik med sitt motsägelsefulla namn så jag har lite svårt att förstå upprördheten. 

Alla allmänläkare verkar dock acceptera att jobba inom ”allmänmedicin”, medan akutläkare ogärna förknippas med ”akutmedicin” – då ska det heta ”akutsjukvård” för att markera att även ortopediska och kirurgiska fall ingår.

Läs mer: Henrik Widegren: ”Vem missade att AI kan förlösa ett barn mycket bättre än en analog barnmorska?” 

Sjukgymnasterna är också luriga, en del är fysioterapeuter, andra fortfarande sjukgymnaster, en del bryr sig inte om vilket medan ytterligare andra, som jag träffat på i Göteborg, ska kallas ”universitetssjukhusöversjukgymnaster”.

Min egen far, som är allmänläkare, har dock stått för den största upprördhet jag bevittnat över en ny benämning. För ett tag sedan skickade Läkarförbundet ut ett mejl med besked om att alla allmänspecialister är ”superhjältar”. 

Sällan har jag sett honom så arg. Kanske retade han sig på hur hjältebegreppet på senare år degraderats och hjältar nu förekommer överallt. Årets klimathjältar utsågs nyligen alger till. Varken alger eller han själv är dock hjältar, menade min far, och inte många andra heller, och så bör det vara. 

”Superhjälte”, sa han, ”jag är alltså ingen vanlig hjälte, ingen krigshjälte från Ukraina eller något sådant simpelt, nej, mer än så: superhjälte”. Och så fortsatte han: ”Det finns en enda tänkbar och rimlig anledning att kalla allmänläkare superhjältar, och det är att de fortsätter jobba trots den usla arbetsmiljön. Och vem har misslyckats totalt med att göra något åt den – jo till stor del facket! Och det försöker de dölja genom att stryka sina medlemmar medhårs och kalla dem superhjältar! Så lågt! Så förnedrande!” 

Så berättade han – igen – om det där äldreboendet där personalen fotograferat alla boendes ansikten, klippt bilderna runda, målat solstrålar från porträtten och nålat upp dem på en stor anslagstavla vid entrén under rubriken ”VÅRA SMÅ SOLSTRÅLAR”. ”Om några decennier”, sa pappa, ”när jag har demens eller depression eller både och, lova mig att jag inte kommer upp på en solstråletavla! Jag är fanimej varken solstråle eller superhjälte!” 

Han upplevde alltså superhjältebenämningen som en metod att släta över tillkortakommanden med smicker, en härskarteknik. Under pandemin vimlade det plötsligt av hjältar i vården, och nog känns det som att det utnämndes allra flest hjältar på de minst välfungerande arbetsplatserna, där ledningen inte lyckats få ihop en hållbar bemanning? 

Vad var egentligen syftet, när chefer kallade alla medarbetare för ”hjältar” eller ”underbara”? Jag vet inte, själv har jag aldrig varit superhjälte, men jag håller med Berthold Brecht: ”Ve det land som behöver hjältar”. Det man mest av allt kan önska sig är inte fler superhjältar i vården, utan en vård som klarar sig utan superhjältar. 

Läs fler gästkrönikor 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård

redaktionen@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev