torsdag30 mars

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Sofie Naredi: ”Läkarna har blivit vanliga dödliga”

Jag tyckte under mina första år som sjuksköterska att underläkarna kunde svara på allt. Jag såg upp till dem som ett litet barn ser upp till sina föräldrar, minns Sofie Naredi.

Publicerad: 17 mars 2023, 12:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi, konsultsjuksköterska, Stockholm.

Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Sofie Naredi

Mitt första år som sjuksköterska var skakigt. Jag var ung, jag utbildade mig ganska tidigt i livet. Lyckades aldrig hinna läsa på om patienterna, trycka ut tabletter i medicinkopparna, späda antibiotika och dela ut medicinerna före ronden klockan tio.

Att hinna med förmiddagsrasten klockan nio var inte att tänka på. Jag satt lätt nervös på ronden med underläkaren och bad en stilla bön om att undersköterskan hade hunnit föra in morgonens mätvärden i journalsystemet.

Läs mer: ”I Gnällo får artisterna inget gage utan enbart applåder”

Om det var lite skrämmande att ronda med underläkaren så var det ändå ingenting mot helgerna. De dagarna var en enda lång väntan på att ST-läkaren eller specialisten skulle avsätta tid i sitt hektiska schema för att komma förbi och gå igenom patienterna. När hen dök upp fick man släppa allt, för det skulle gå undan.

De vanliga sex minuternas genomgång av mina åtta patienter blev till fyra minuter effektiv tid eftersom läkarens telefon ringde oupphörligen. Under traineeåret 2009 gick jag några dagar på iva. Jag förstod förstås ingenting, undersköterskorna kunde långt mycket mer än jag. Men jag slogs av hur jämställda läkarna var intensivvårdssjuksköterskorna. Ingen underläkare så långt ögat nådde, här var alla specialister. Och ändå stod läkaren och sjuksköterskan bredvid varandra vid sängens fotända och diskuterade fundersamt patientens fortsatta vård. Mer vätska? Kolloider? Byta inotropi? Diuretika? 2 påsar e-konc? Apparater som pep, skärmar som blinkade. Jag ville också dit, jag ville vårda sjuka patienter och kunna ge förslag på behandling som gjorde skillnad.

Jag tyckte under mina första år som sjuksköterska att avdelningens underläkare kunde svara på alla upptänkliga frågor. Jag såg upp till dem som ett litet barn ser upp till sina föräldrar. De stora allvetande idolerna.

Det har gått 14 år sedan jag examinerades. Mycket erfarenhet och en specialistutbildning har jag hunnit skaffa mig sedan dess. På den postoperativa avdelning där jag jobbar nu ser vi sällan några underläkare. Ibland fladdrar det förbi en specialist med en grupp blyga AT-läkare i hasorna, klädda i blå engångskläder. Jag hör hur anestesisjuksköterskor beklagar sig över att de aldrig får jobba nu för tiden, eftersom alla slags läkare och studenter ska få öva i stället.

I takt med att jag har fått en ökande andel läkarstudenter, underläkare, AT-läkare, ST-läkare och specialister som nära vänner, så har de övergått till att bli vanliga dödliga människor. Med oro, ångest och press på att ta sig fram bland tentor och konkurrens i de minst tolv år det tar att bli färdig specialist.

Och när jag hör om min vän underläkaren på akuten som gråtfärdig och med hög puls står inne på toaletten, frenetiskt bläddrande i sin anteckningsbok efter ett prio 1-larm, då känner jag bara medmänsklig kärlek och värme. Så långt ifrån min 14 år gamla bild av en underläkare, men samtidigt kanske mycket närmare den egentliga sanningen. Kämpa på därute hörni. Det är många som ser upp till er, och för dem kan ni precis allt.

Sofie Naredi, konsultsjuksköterska, Stockholm

Läs fler gästkrönikor

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?
Klicka här!
Kommentarer publiceras efter granskning.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Sofie Naredi

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev