”Hellre en erfaren kollega än inplastade rutiner”

Vi snabbspolar till Tanzania för knappt 20 år sedan. Globala fonden pumpade in pengar för att bekämpa hiv, tuberkulos och malaria och nu var finansiären Bill Gates på ingång. Nervositeten spred sig även till oss som inte var ett dugg inblandade.

Listan över det som Bill inte ville se kunde göras lång. Han ville inte vallas runt i tomma lokaler och inte förevisas budgetar och flödesscheman. Han ville se implementering, implementering, implementering. Så löd instruktionen.

Läs mer: ”Jag är vaccinerad mot vårdinnovationer”

Stackars Bill var väl dödstrött på stajlade planer. I stället är det en konst att få saker att hända i verkligheten.

Det finns en övertro på det skrivna ordet. Det finns motsvarande undervärdering av att faktiskt kunna få något gjort. Och det finns en bristande insikt om tiden det tar att få andra människor med sig.

Om du läser den här texten är det ändå inte säkert att du begriper vart jag vill komma. Och om du läser skylten i tvättstugan kanske du ändå glömmer att ta bort luddet i torktumlaren. Men i manualernas tidevarv tror vi att om vi skrivit ner något så gäller det. Ur kaos ska skapas ordning där vi gör punkt a, gör punkt b och mäter i punkt c.

Så är det inte. Vi är flockdjur som behöver lära av andra, lita på eller misstro varandra och avfärda eller hitta rätt väg tillsammans. Vi har svårare att läsa instruktioner och göra rätt.

Missförstå mig inte. Jag gillar riktlinjer och vill inte jobba utan en handfull bra behandlings-PM som jag kollar i varje vecka. Våra PM har mejslats fram i version efter version. Men de kan inte ersätta det mellanmänskliga lärandet. En gammal doktor vill diskutera med en annan gammal doktor. För en ny sjuksköterska är det nog viktigare att det finns en erfaren kollega som stöttar än att det finns inplastade rutiner för allt mellan himmel och jord.

Filosofen Jonna Bornemark har varnat för förpappringen. Det som var en god strävan att skapa säkra rutiner har drivit långt från vårdens vardag och tappat markkontakten. Vi skapar program där inget ska saknas, och sedan måste vi synka dessa allomfattande alster med andra inblandade. Samverka är det nya modeordet. Det går inte att protestera, för det är viktiga ämnen som ska formuleras: medarbetarskap, klimateffekter eller barnkonventionen.

Jag undrar vem som läser alla texter som skrivs. Kanske är de barn av covid, när folk jobbade hemma och stimulerade varandra att hitta nya ämnen som behövde klarläggas. Jag har varit inblandad i somliga program och även jag drivs att putta in fler och fler ord. Men programmakeriet äter mänsklig kraft och tid som kunde användas till annat.

Om vi hörsammar Bill Gates och sätter ljuset på implementeringen blir det lite annorlunda. Då ska vi vara många som får saker att hända i verkligheten. Stödtexterna ska vara lätta att hitta, korta och relevanta. Manualerna får inte föra oss mot avgrunden.

Jag erinrar mig hur konsulterna fick backning på att de glömt beräkna snötyngden på elledningar i Tanzania, där det sällan är under 20 grader. Den som framförde kritiken hade säkert läst manualen men glömde nog att tala med en erfaren kollega.

Annika Janson, barnläkare, Karolinska universitetssjukhuset

Läs fler gästkrönikor