Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Arbetsmiljö

ST-läkaren: ”Man är väldigt utsatt och ensam”

Publicerad: 7 september 2022, 04:00

Emma har funderat på att byta jobb ända sedan AT:n.

Foto: Getty Images

Ända sedan AT:n har Emma, 35, funderat på att byta jobb men alltid hoppats på att det ska bli bättre. Snart är hon färdig specialist men har smygstartat en ny utbildning.


Ämnen i artikeln:

ST-läkareAT-läkareDepressionAkutsjukvårdToppnyheter ArbetslivToppnyheterRedaktionens val

Det är naturvetenskapliga universitetsstudier inom ett helt annat område och sker på distans i hennes egen takt. Hon är noga med att det inte ska bli en extra källa till stress, säger hon, men känner att det är nödvändigt med en plan B.

– När jag känner mig extra uppgiven är det som en tröst. Det gör inget att det går långsamt. 

Hon är egentligen nära målsnöret som specialist inom en kirurgisk specialitet. Hon vill bli klar men vet inte. Det hon mest av allt behöver är att komma ikapp sig själv, säger hon. 

När hon direkt efter examen vikarierade som underläkare kändes allt roligt. Men någonstans i mitten av AT:n tappade hon motivationen. Lusten tog slut, idéerna hon haft om framtida specialiteter grusades.

– Från att ha haft massor av möjligheter kändes ingenting rimligt sedan jag jobbat på de klinikerna. Det var stressigt och tungt, långa dagar och dåligt stöd och handledning. AT-chefen hade inget mandat att påverka vår arbetssituation.

Som ett exempel beskriver hon hur hon och några andra AT-läkare fick ta hand om hela akuten, utan tips på hur jobbet kunde läggas upp. Det gav ångest och en överväldigande osäkerhet. Timmar med övertid varje dag, sjuksköterskor som stressade på, frågor på telefon från övriga sjukhuset. Hon minns ännu bakjourens negativa besked den enda gång de ringde och bad honom komma in för att de absolut inte hann med: ”Nej, då får ni jobba snabbare”. 

Läs också: Var tredje ung läkare överväger att byta yrke 

Emma var trött och ledsen och oroade sig för att hon var sjuk. På vårdcentralen talade hon och läkaren om stressen men att det nog skulle bli bättre sen, hon var ju snart klar med sin AT. 

Hon fick remiss till kurator och antidepressiv medicin.

– Antidepressiva fungerade på humöret men inte på arbetssituationen, konstaterar hon.

Just det där att hon ”snart är klar” har hon fått höra av andra och tänkt själv hela tiden. Det har gjort att hon hållit ut, varit duktig och gjort vad som förväntats av henne. I dag kan hon önska att hon sagt ifrån och sett till att få jobba deltid, till exempel. 

Tillsammans med sina kolleger har hon under både AT- och ST-utbildningen lyft frågor om arbetsbelastningen, enligt Emma utan synliga resultat. Hennes nuvarande arbetsplats är ganska bra, chefen är vettig och Emma slipper nattjourerna. Men för inte så länge sedan brast det och hon blev sjukskriven. Men bara helt kort. För att inte missa viktiga moment gick hon tillbaks i förtid och på heltid direkt.

– När jag läser rekommendationer för hur man ska återgå i jobb efter utbrändhet är det som ett skämt. Jag tycker det är bra, men det gäller andra. Vi läkare ska vara maskiner. Vi erkänner inte ens själva att vi har behov av mat och vila.

Det svåraste tycker hon har varit att aldrig ha någon att vända sig till för att få hjälp med sådana här saker under utbildningstiden. Ingen är ens chef under nån längre tid, man hoppar runt på olika ställen och under ST:n är man mycket borta på randning.

– Man är väldigt utsatt och ensam. Och försöker man prata med någon får man alltid frågan vad man själv vill, hur jag vill ha det. Jag måste ta alla initiativ själv, men … jag vet ju inte, säger hon och rösten bryts.

Fotnot: Den intervjuade personen är anonymiserad och heter egentligen något annat.

Läs fler intervjuer med läkare som överväger att hoppa av:

Specialistläkaren: ”Det är för många dagar som inte känns roliga” 

Underläkaren: ”Jag vet inte varför de som jobbar i vården står ut med så mycket” 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

Susanna Pagels

Reporter

susanna.pagels@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev