Få hela storyn
Starta din prenumeration

Gästkrönika

Annika Janson: ”Utredningen kastar ut barnet med badvattnet”

Jag förstår inte riktigt hur primärvården ska orka axla ansvaret för barns förebyggande hälsovård och faktiskt inte riktigt varför, skriver barnläkaren Annika Janson. (1 kommentar)

Publicerad: 18 september 2021, 14:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Annika Janson, barnläkare, Karolinska universitetssjukhuset.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Annika JansonPrimärvårdHud

”De är ganska många. Jag flyttade dig till 47:an”, säger syster Eva.

Mottagningens största rum blir fullt. Jag har tagit med mig två yngre kollegor som inte sett den obehandlade sjukdomen tidigare. Patienten hjälper sin mamma att rulla in barnvagnen med de yngsta småsyskonen. Jag ringer upp tolken som talar ett ovanligt språk och lägger mobilen på bordet. Syskonen lever rövare och mamman lägger den yngsta till bröstet. Tolken kämpar för att höra vad vi säger.

”Hur mår du?” frågar jag. ”Bra”, säger barnet. Hon är gulblek i hyn och fångar skickligt en lillebror innan han ramlar från stolen. 

Läs mer: ”Sverige behöver en hälsoreform som börjar med barnen” 

Så förnekar hon alla symtom jag fiskar efter. ”Jag ser här att du inte vuxit något sedan i höstas”, försöker jag.

”Skolsyster sa det.”

Välsignade skolsköterska, tänker jag. Jag har redan sett flickans blodprover och vet att hon har en svår underfunktion i sin sköldkörtel, ett tillstånd som snart kan bli riktigt allvarligt. Men sjukdomen har utvecklats långsamt och ingen, före skolsköterskan, har reagerat.

Elevhälsan är suveränt positionerad för att mäta, vaccinera och samtala med alla barn. Alla barn går i skolan och elevhälsan når även dem som inte söker råd eller vård själva. Elevhälsan tar vid efter barnavårdscentralerna. För precis 100 år sedan öppnade den första barnavårdscentralen i Solna. Sedan dess har barnavårdscentralerna skaffat sig ett unikt förtroende och en nästan hundraprocentig täckningsgrad. BVC är en ständigt pågående succé. 

Så med stigande förvåning läser jag delbetänkandet från den statliga utredningen En sammanhållen god och nära vård för barn och unga (SOU 2021:34). Den ska vara barnens motsvarighet till den stora primärvårdsutredningen för vuxna. 

Utredningen föreslår, om jag begriper, att primärvården (just det, den igen) ska ta ett samlat grepp om barn och unga vuxna 0–20 år med ledning av ett nytt nationellt hälsovårdsprogram. 

Men de flesta barn i Sverige är underbart friska och välmående. Många av de barn som faktiskt är sjuka behöver barnsjukvårdens högt specialiserade vård. Vården är fragmentiserad, klagar utredningen, och föreslår att primärvården ska koordinera. Jag är inte säker på att det skulle underlätta för familjerna. Det vore nog bättre om vi i barnsjukvården fick lite fler händer och sängplatser.

Vilken förälder ska komma till vårdcentralen på hälsofrämjande aktiviteter för nioåringen? Varför inte bygga på det som finns? Barnhälsovårdens fantastiska årsrapporter beskriver precis var ohälsan är störst och var satsningar behöver ske. Det borde gå att brotta sig igenom snårigheter om huvudmannaskap och ställa krav enligt skollagen på elevhälsan oberoende av vem som driver skolan. Elevhälsan kan förstärkas med skolpsykologer och kuratorer för att bromsa mildare psykisk ohälsa. Om vi samlar in hälsodata från elevhälsan kan fakta driva det fortsatta arbetet. 

Jag förstår inte riktigt hur primärvården ska orka axla ansvaret för barns förebyggande hälsovård och faktiskt inte riktigt varför. 

Annika Janson, barnläkare, Karolinska universitetssjukhuset

Läs fler gästkrönikor  

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-09-20

Hej Annika! Vad roligt att du läst och reflekterat över utredningen, det är ju helt nödvändigt att vi diskuterar detta kollegialt. Intentionerna med förslagen om det nationella hälsovårdsprogrammet är att just bygga på bl.a barnhälsovården som en väl fungerande modell och stärka elevhälsans medicinska insatser. Det som behövs är dock att binda ihop dessa verksamheter på ett tydligare sätt, för en sammanhållen vård som tar sitt avstamp i en mer kontinuerlig hälsouppföljning under hela uppväxten. Vi använder de goda verksamheter vi har men täpper till mellanrum, gör utbudet mer jämlikt och kvalitetssäkrat över landet genom nationell styrning på erbjudandet, inte organisationerna. Farhågan om primärvården orkar och kan axla den roll som följer av omställningen till god och nära vård är absolut reell och detta gäller förstås också barn och unga. Då behövs barn- och ungdomskompetens i den nära vården, samarbete mellan alla vårdnivåer och ett system som faktiskt styr mot tidiga samordnade insatser. Vi behöver ha den specialiserade vården för de mest sjuka men också i ömsesidiga lärande relationer med primärvård, elevhälsa, socialtjänst, tandvård med flera för barnets bästa. 

Peter Almgren, barnläkare, särskild utredare Utredningen om en sammanhållen god och nära vård för barn och unga S 2019:05

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Annika Janson

redaktionen@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News