Få hela storyn
Starta din prenumeration

Gästkrönika

Sofie Naredi: ”Sjukvården har förlorat ännu en fantastisk kollega”

Min kompis har börjat känna antipati för dem hon vårdar, berättar Sofie Naredi som känner igen symtomen på empatitrötthet. (5 kommentarer)

Publicerad: 28 maj 2021, 08:11

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi, sjuksköterska på SOS Alarm, Stockholm.

Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Sofie Naredi

”Sofie, jag hatar människor!” utropade en vän i frustration till mig när vi pratade i telefon för några dagar sedan. Det lät nog hårdare än vad hon tänkt och hon ursäktade sig direkt; ”Eller … jag menade inte så …” men jag förstod precis. 

Efter många år i akutsjukvården har hon nu sagt upp sig och ska byta bana helt, till ett yrke som står långt ifrån den människocentrerade verklighet som hittills präglat mer än ett decennium av hennes arbetsliv. Vi pratade om vår hatkärlek till sjukvården, om akutmottagningar och vårdcentraler. Platser med en salig blandning av människor med varierande sjukdomsgrad, alla i verkligt eller inbillat behov av vår omedelbara hjälp.

Läs även: ”Om vi alla säger ifrån kan vi förändra attityder” 

Under nästan alla mina år i vården, och speciellt när jag jobbade på akutmottagning, har jag efter extra ansträngande dagar tänkt att jag skulle vilja stämpla in på ett lager någon gång i veckan. Nu har jag i och för sig ingen som helst erfarenhet av lagerarbete, men jag tänker lite naivt att man i en stor byggnad kör runt stora bruna lådor till olika hyllor. På sin höjd nickar och ler man lite pliktskyldigt till en passerande kollega. 

Det vore så skönt att någon dag i veckan slippa leta i djupet av sitt psyke när man diskuterar livet med en 45-årig patient med smärtor och obotlig cancer. Jag tror att det är svårt att hitta ett arbete utan mänsklig kontakt, men sjuksköterska är definitivt inte ett av dem. Och fastän majoriteten av mina arbetsdagar är fantastiska, förstår jag mycket väl vad min kompis menar.

För 30 år sedan lanserades begreppet compassion fatigue i forskningen, eller empatitrötthet på svenska. Det kan bli resultatet av en långvarig, intensiv patientkontakt med exponering för arbetsrelaterad stress. Symtomen varierar: allt från brist på energi och entusiasm och att känna irritation över sina patienter, till ilska, avtrubbning och en total frånvaro av empati. Det är många som känner av omvårdnadens negativa effekter.

Min kompis är en vän med stor empatisk förmåga. Alltid trevlig och omtyckt av både patienter och kollegor. Men nu har hon börjat känna antipati för dem hon vårdar. Inte för att hon är trött på arbetsuppgifterna, miljön eller kollegorna. Tvärtom, vi båda älskar akutsjukvård. Vi vill inget hellre än att kunna jobba på en akutmottagning. Men i dagsläget är det som att lägga legitimationen på en hylla när man kommer och inte veta om den ligger kvar när man går hem.

Att helt byta yrkesbana är hon inte ensam om. Hälften av de tillfrågade i en undersökning på uppdrag av Vårdförbundet 2019 funderade på att lämna vården. Nästan en tiondel av alla utbildade sjuksköterskor i Sverige jobbar med något helt annat (SCB, 2017). Hälften av dessa angav att arbetsmiljöproblem, som stress och hög arbetsbelastning, var anledningen.

Trots att telefonsamtalet mestadels handlade om annat och tonen var munter, så hade jag en sorgsen känsla i kroppen efter att vi lagt på. Tyvärr har sjukvården förlorat ännu en fantastisk kollega. 

Läs fler gästkrönikor  

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-06-04

1997 gick jag in i väggen. Sjukskriven. Misste all självkänsla gällande mitt yrke. Kom tillbaka och jobbade sommaren 1998. Insåg hur jag distanserade mig från patienterna och var medveten om att jag var villig att offra min legitimation för att komma bort från yrket. Gjorde en del annat och återkom till yrket för ett tag. Sedan borta pga sjukskrivning och sjukersättning. Jag fick hjälpa mig själv en hel del. Sedan kom den dagen när jag beslöt mig för att pröva tillbaka som sjuksköterska. Om det inte skulle gå så var det jag som skulle ta beslutet inte någon annan. Började 2012 igen och jobbar fortfarande. Idag väl medveten om gränsdragning och att jag inte räcker till i allt, men väl i mycket...

Birgit

 

2021-05-31

Jag har också lämnat vården. Trots att jag är som ”gjord” för att jobba inom vård och omsorg så går det inte. Totalt ohållbart och knäckande som det ser ut i dag. Ständigt andan i halsen, äventyrad patientsäkerhet och låg ”kvalité”. Man får inte ens chansen att ge bra vård och omsorg. För tiden finns inte. Snabba steg, inga raster och hjärtat i halsgropen. Lönen ska vi inte ens prata om. Vi kallade lönen för bidraget lite skämtsamt. Men sanningen var att det inte fanns något roligt med att ha en lön på 23.000 kronor, endast jobba 85% för att det var det enda man förmådde pga att varje arbetspass var som ett marathon. Inte många kronor för någon som är 30 plus och har tre barn. Överleva kan man, men att leva på en sån lön var omöjligt.

Jag valde att plugga till något helt annat och jobbar idag på kontor 8-17. Kommer aldrig gå tillbaka till vården. Trots att mitt ”kall” egentligen är att vårda och att jag älskar patientkontakt, men det kostar för mycket att ha ett vårdjobb. Man mister sig själv, det har inte jag råd med.

Fd. Undersköterska

 

2021-05-31

Vi har det för bekvämt i samhället och för tufft i sjukvården. Politikerna har utlovat skattebetalarna evigt hälsa som rättighet; riskfri sjukvård med implementering av dagsfärska medicinska metoder framtagna av forskning av högsta kvalitet. Detta förväntas alla har tillgången 24/365 i landet som har längsta semestrarna och toppar i bekvämligheter gällande arbetsvillkor och socialt skydd. Utopistiska löften ska uppfyllas av frontliners vars arbetsvillkor går inte att jämföra med de som har gett löften utan att tänka på drastisk klasskillnad i moderna bemärkelsen. Dessutom saknas allt tillit utan frontlinjen förväntas stå till svars och redovisa för byråkraterna vad de gör medan andra sover för att tjänstemännen ska erbjuda vidare inspiration till politiken för nya löften...

Hoppfull och förtvivlad.

 

2021-05-31

Känner tyvärr så väl igen mig! Är utbildad sjuksköterska, barnmorska och narkossköterska och ångrar djupt mitt yrkesval. Är helt dränerad på energi och kommer att ta första bästa chans att lämna vården för gott!!! Brinner egentligen för vårdyrket, men orkar inte mer!!!

Maja

 

2021-05-29

Jobbar själv som farmaceut. På grund av ökat ansvar när det gäller kundens läkemedelsanvändning, ökad press när det gäller merförsäljning pga minskade volymer o den rådande pandemin känns frasen ” Sofie, jag hatar msk” som att den kunde komma från mig tyvärr...😕

Farmaceut

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Sofie Naredi

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev