Få hela storyn
Starta din prenumeration

Gästkrönika

Susanna Sandberg: ”Patienten får aldrig veta hur jag ser ut”

Att klä av sig naken och bli undersökt och behandlad utan att ens få se ansiktet på sin läkare – hur känns det, undrar hudläkaren Susanna Sandberg som fortfarande har munskydd på jobbet.

Publicerad: 14 april 2022, 10:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Susanna SandbergToppnyheter Hud

Minns ni våren 2020, när vi inte fick ha munskydd, om vi inte träffade patienter med påvisad covid? Alla andra satt hemma och jobbade och det var vakter utanför sjukhuset, men vi jobbade som vanligt utan skydd, i närkontakt med våra patienter. Då hette det att man skulle hålla avstånd i stället för att ha munskydd – för munskydd kunde locka till närgångenhet och ökad smittspridning.

Förstås berodde det på att det inte fanns så många munskydd. 

LÄS MER: Linus Källgård: ”Mina rädslor i arbetet har skiftat över tid” 

Nu är det tvärtom – samhället har öppnat, restriktionerna är borta men inom vården går vi omkring med munskydd och visir för jämnan. För nu finns det och då vågar vi inte sluta. Patienterna måste också ha munskydd inne på sjukhuset.

”Åh så skönt att få ta av det här”, brukar de säga när jag tagit in dem på rummet och vi sitter helt nära varandra, så nära att vi kan utbyta samtalsspott. Ibland säger jag ”stopp, ta på det igen, det är som viktigast när man är nära i ett stängt rum.”

En del behåller dock munskyddet på även under undersökningen, som det är tänkt. Då brukar jag lätta på det när jag ska undersöka huden runt munnen. Under munskyddet kan man hitta allt möjligt. Ett basaliom. En sur mun, fast ögonen ser snälla ut. Kaffe som har runnit ner för hakan och torkat in. Skäggstubb. En massa prat, som har fastnat under munskyddet. Det är som att orden bara kommer, när man släpper in lite syre. Med munskydd på blir alla mindre pratsamma. 

För det är jobbigt att prata med munskydd på – orden absorberas och blir till en gröt. De har svårt att höra och förstå mig också, för det som tränger igenom munskyddet studsar mot visiret. Ansiktsmimiken döljs också och det går inte att läsa på läpparna.

För 10–15 år sedan skulle vi sluta handhälsa för att minska spridningen av vinterkräksjuka. Jag tyckte att det kändes fel och fortsatte ta i hand. Det blev så opersonligt annars, tyckte jag. Handslaget var ett sätt att markera att mötet hade börjat och att patienten var sedd. Jag kände om handen var fast och självsäker, tunn och darrig, eller blöt av skräcksvett. Det var lite som att ta tempen, både för mig och patienten. Att ta i hand är personligt, man bjuder på sig själv och kan förmedla trygghet och ge förtroende.

Nu står jag på lite avstånd och hälsar med visir och munskydd på, och säger ”Välkommen, jag heter Susanna Sandberg och är läkare”, medan patienten snubblar in i rummet. Troligen uppfattar de flesta inte vad jag säger. 

Informationsutbytet blir förstås sämre åt båda håll. Men det händer något mer, i relationen. När både mitt och patientens ansikte är delvis dolt blir besöket mer opersonligt och distanserat. Det är inte bara orden som fastnar, det är svårt att knyta an och få en bra kontakt.

Patienten får aldrig veta hur jag ser ut. 

Ett litet pris i sammanhanget kan kanske tyckas, när vi har en läskig pandemi att bekämpa. Men att klä av sig naken och bli undersökt och behandlad utan att ens få se ansiktet på sin läkare – hur känns det? 

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad

Läs fler gästkrönikor 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Susanna Sandberg

redaktionen@dagensmedicin.se

Dela artikeln: