Få hela storyn
Starta din prenumeration

Gästkrönika

Linus Källgård: ”Mina rädslor i arbetet har skiftat över tid”

Numera har jag börjat känna mig rätt trygg i mina medicinska bedömningar, ibland så att själva trygghetskänslan gör mig rädd, konstaterar Linus Källgård.

Publicerad: 8 april 2022, 11:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård, underläkare, Varberg.

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Linus Källgård

Som läkare får jag träffa många patienter med olika sorters medvetna eller omedvetna rädslor. Ibland manifesterar det sig väldigt konkret, som när jag träffade tvååriga Olle för första gången. Olle ställde sig upp i mammans knä, pekade på mig med hela armen och vrålade: ”Inteeee haaaaaaan!” Sedan bröt han ihop fullständigt. Bra början, tänkte jag. Nu är det kört med mig, tänkte kanske Olle.

De vuxna är lite mer diffusa. De drabbas till exempel av white coat syndrome, eller vitrockseffekten, så att blodtrycket stiger av medveten eller omedveten nervositet när de är hos läkaren. Hemma kan det vara avsevärt lägre. 

LÄS MER: Adel Abu Hamdeh: ”Vi behöver allt fler tangentknappande fingrar” 

Sedan finns några enstaka som säger sig ha ”manschettfobi”, och skräms alltså av själva manschetten runt armen, oberoende av allt annat. ”Jo doktorn, mitt blodtryck blir alldeles för högt om man mäter med manschett!” Den här felkällan är nog inte riktigt lika välbelagd som vitrockseffekten. Eftersom vi inte erbjuder invasiv artärblodtrycksmätning på vårdcentralen får deras blodtryck fastställas genom en helt annan metodik: förhandling och försök till ömsesidig förståelse.

Telefonförsäljarskräcken kan också bjuda på en viss utmaning. Nyss försökte jag ringa Stina, obokat och utan förvarning, men fick till svar att ”Hon är inte hemma, det är … det är hennes dotter detta”. Det lät som Stina, så jag presenterade mig. Efter lite hummande och funderade i andra änden kom så ”Nja, jag kanske ljög lite för dig”. När jag ville få bekräftat att det var Stina jag pratade med kunde dock Stina inte riktigt bestämma sig för om hon var Stina eller ej, så jag fick lägga på och ringa igen lite senare. Då var Stina hemma direkt.

Jag förstår de patienter som är rädda för vården. En del har hemska vittnesmål från förr, som fortfarande sitter i, andra känner sig helt enkelt väldigt utsatta. En del känner som Olle fast de inte talar om det lika tydligt.

Alla är vi rädda för olika saker. För min egen del har rädslorna i arbetet skiftat över tid. När jag handleder nyblivna läkarstudenter påminns jag om hur det var i början: Skräcken att inte komma på någon följdfråga till sin patient, inte veta vad man ska säga, och råka ut för en pinsam tystnad. Inom 0,3 sekunder efter att patienten tystnat kastade man ut nästa fråga, eller någon kommentar, vad som helst, annars infann sig en panikartad känsla av att avslöjas som en bluff, att inte ha kontroll över samtalet. Nu försöker jag uppmana studenterna att våga vara tysta ett tag, det ger oftast mer. I dag är jag aldrig rädd för tystnaden, men ibland plågad av känslan av att inte hinna med den. 

Numera har jag börjat känna mig rätt trygg i mina medicinska bedömningar, ibland så att själva trygghetskänslan gör mig rädd. Tanken att framöver kanske tappa möjligheten att bli rädd för misstag, gör mig rädd för misstag. 

Mest rädd blir jag för de större frågorna. Ett exempel från senaste tiden är debatten kring privata sjukvårdsförsäkringar, och huruvida offentlig vård ska få låta försäkringspatienter gå före i kön. Tanken på att successivt ändra arbetssätt från ”vård efter behov” till ”vård efter försäkring” gör mig rädd, inte minst när det visat sig att den numera stöds av Läkarförbundet.

Linus Källgård, underläkare, Varberg

Läs fler gästkrönikor 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Linus Källgård

Dela artikeln: