Få hela storyn
Starta din prenumeration

Gästkrönika

Anna Spencer: ”Många konsulter måste ha varit reseledare”

Vi parkerar frågan. För att alla inte kom med på bussen. Ord kan lägga sig som skyddsfilm mellan ledningsgrupp och medarbetare, tycker Anna Spencer.

Publicerad: 29 april 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Anna Spencer, chefläkare Palliativ vård och ASIH, Region Skåne.

Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Anna Spencer

Det börjar alltid med något litet. Kanske uppmärksammas en notis om ett virus, som blir ett fikarumsprat, som blir en artikel, som plötsligt är på nyheterna varje dag och tvingar oss till handling. 

Byt ut virus mot politik och plötsligt sitter vi där i den postpandemiska tröttheten och reviderar beredskapsplanerna. Från munskydd och visir till pansarskott och skyddsrum. Jag som brukade tänka att mina barn aldrig skulle förstå hur det var under kalla kriget, hur det var att leva med en järnridå mot öst. Det blir verklighet igen. 

Läs mer: ”Patienterna tycker att det är rörigt” 

Kalla kriget. Järnridå. Vårt språk är rikt på målande beskrivningar. Jag har länge tänkt på fäblessen för metaforer i sjukvårdens ledningsgrupper. Konsulterna har satt sina spår. Förvånansvärt många konsulter måste ha varit reseledare. Eller arbetat i fabrik. Eller i armén. 

Vi checkar in på mötet, tar höjd för produktionsminskning, lyfter in ärendet, landar in i processen och sedan parkerar vi frågan. ”Vi bordlägger frågan”, hör man inte längre. För vems köksbord skulle den hamna på? De öppna kontorslandskapens bord är tomma – där rör sig laptop-nomaderna i sina headsetbubblor. De hörs inte, de är mutade

Är det därför vi måste lyssna in i stället för att lyssna? Vi måste ut och lyssna in, säger de. Ja, här har vi en liten resa att göra, säger de och menar att vi inte gick i takt. Så vi parkerar frågan. För att alla inte kom med på bussen. Sedan kör vi till ett spa tror jag, för vissa frågor masseras. Den får vi massera, säger de. Jag knådar hjärnan för att få bort oombedda bilder. 

Blir en fråga för stor har den blivit en elefant som måste styckas. Nu har vi blivit slakteri för utrotningshotade djur. Är det ens lagligt? Ibland har elefanten vuxit för att vi inte kommunicerat ut ordentligt. Då får vi göra ett omtag

Vi är spioner, astrologer, reklamare och gruvarbetare med vår omvärldsbevakning, framtidsspaning och benchmarking innan vi landar in hos låssmeden för en nyckeltalsdiskussion. Den borrar vi lite i. 

Ord kan klargöra. Eller vilseleda. De påverkar oss och synen på vårt arbete, vårt ansvar, våra skyldigheter. Ord kan lägga sig som skyddsfilm mellan ledningsgrupp och medarbetare, mellan politik och etik. 

Spaning efter den tid som flytt gör föga nytta men du bör minnas vilken bransch du är verksam i. 

En patient är en patient. Inte kund. Inte produktionsenhet. Och när blir alla vårdsökande vårdfinnare? Hur länge ska man söka liksom? Jag vet – det heter vårdtagare. Men ta vård? Hallå – du tog min vård! 

Ordet patient springer ur latinets pati och har med lida och tåla att göra. Finns det i dag en bättre beskrivning av vad en patient ofta går igenom, än just lidande och behov av tålamod? Lidandet blir inte mindre av positiva omskrivningar. Det är så ett krig blir en specialoperation.

Det kan tyckas petigt att hacka på ord. Men kom ihåg – det börjar alltid med något litet.

Det får vi gå hem och massera lite.

Anna Spencer, chefläkare Palliativ vård och ASIH, Region Skåne

Läs fler gästkrönikor 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Anna Spencer

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Anna Spencer

Dela artikeln: