Få hela storyn
Starta din prenumeration

Debatt

”Hela bilden kommer att göra oss till bättre läkare”

Det måste finnas ett mervärde i att nå fram till patienten, även om detta inte är kvantifierbart, skriver allmänläkaren Agmall Sarwari. (2 kommentarer)

Publicerad: 30 augusti 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Agmall Sarwari, specialistläkare i allmänmedicin, Skärholmens vårdcentral, Stockholm.


Ämnen i artikeln:

Primärvård

Distriktsläkaren springer snabbare och gör allt mer. ”Primärvårdens ansvar” har nu svällt upp till ett universum med en allt mer accelererande expansion, där avregleringens mörka energi driver utvidgningen. Klyvningen av vården i fler och allt mer avgränsade så kallade patientflöden leder till att ansvaret i slutändan allt oftare landar hos primärvården.

En enskild läkare gör en insats, nästa läkare tar vid, vidare och vidare, tills den färdiga produkten, förlåt patienten, vårdplaneras ut till hemmet.

Läs mer: Linus Källgård: ”Läkekonstens orm biter sig själv i svansen” 

Vägen genom labyrinten börjar på akutmottagningen, där triageläkare, ledningsläkare, flödesläkare, akutläkare och diverse andra konsultläkare är inblandade i en enskild patients ärende, lite beroende på om hen hamnar på kirurgakuten, ortopedakuten eller medicinakuten. Sedan hamnar patienten förhoppningsvis på rätt avdelning och inte som extern patient. 

Den rondande avdelningsläkaren, den ende som lär känna patienten någorlunda, kanske vill låta hen vara kvar på avdelningen något dygn till för att andningen fortfarande är rätt påverkad, men blir överkörd av en överläkare som kommer in på fredagen och vill ”rensa” avdelningen. 

Överläkaren menar att man kan lösa dilemmat genom att akutmärka remissen till vårdcentralen för snabbt omhändertagande. Primärvårdens närhet till det svarta hålet gör nämligen att tiden går långsammare för distriktsläkarna, förklarar överläkaren, och de hinner därmed saker som sjukhusläkarna aldrig skulle hinna.

Återkommande depressioner och underliggande adhd? Patienten får tio KBT-sessioner hos kuratorn för en riktad insats. Ur interpersonell psykoterapi skapades gruppterapi och därefter internet-KBT. Innovationen, och avkastningen, består i att en psykolog ska delas på allt fler individer. Priset för detta är att patienterna ska kunna läsa stora mängder text på svenska framför en datorskärm; dessutom ska de kunna hantera mobilt bank-id. Alla är självklart välkomna, men i praktiken kommer man inte att kunna behandla invandrare, dyslektiker eller vissa grupper av personer med lägre utbildning. Eller de resurssvaga äldre.

Ju längre bort från patienten behandlaren kommer, desto svårare att kunna få till ett meningsfullt möte där läkekonst kan äga rum.

I stället för allmänpsykiatriska kliniker inrättas diagnosbundna psykiatriska kliniker med omnipotenta remissgranskare som portvakter och de vet att den djupa depression patienten har inte beror på vare sig underliggande adhd, eller PTSD, och förresten hur mycket dricker patienten egentligen? Hen måste söka beroendemottagning först innan remissen accepteras.

Om vi avhumaniserar dem vi tidigare kallade patienter så kommer vi lättare att kunna acceptera att personerna kanske inte mår helt bra när vi släpper ner dem i ett specifikt flöde. Att jag inte hinner fråga patienten hur hon mår egentligen, om sömnen som inte funkar, eller om de konstiga stickningarna i bröstet kan vara oro eller en partner som misshandlar eller alkohol som överkonsumeras. Men jag kan i alla fall hjälpa patienten att byta ut ett knä eller få till stånd en åderbråcksoperation på mindre än två månader!

Allt fler kollegor irrar vilse i ett universum där man med helhetsperspektivet som rättesnöre blir allt mer ensam, och primärvårdens hjälprop och varningar ekar ohörda. När ingen orkar ta hand om helheten lämnar kollegorna det regionala skeppet med digital slagsida och börjar arbeta på närakuterna med att ta hand om en avgränsbar del. Eller så lystrar de nu till epitetet hyrläkare för att välbetalda tillfälliga insatser är lättare att leva med.

Jag förstår varför de väljer att byta och varför de upplever att orken inte finns längre, men jag anser att de därmed har förverkat rätten att kalla sig distriktsläkare.

Det måste finnas ett mervärde i att nå fram till patienten, även om detta inte är kvantifierbart eller ger extra ersättning. Patienter som bor i områden där postnumret innebär att livstiden blir kortare och sjukare borde få en möjlighet att ta tillbaka den förlorade tiden med sin husläkare.

Även om den yttre bekräftelsen uteblir så har du som arbetar med patienter vars verktyg för att meddela sig och sina behov är nedsatta eller icke-existerande rätt att gå med huvudet särskilt högt när du lämnar vårdcentralen.

Kära distriktsläkare, du som är kvar, du som inte fallit för lockropen från klinikerna som inte prioriterar läkekonsten, du, som inte tillbringar dina dagar i ett digitalt värv där bristen på meningsfulla möten kompenseras av de drygt tiotusen kronor som du får mer i månaden – jag är du. Och du är jag.

Du och jag behöver färre standardiserade vårdförlopp och flöden. Vi behöver mer direktsamverkan mellan kliniker och personalutbyten mellan specialiteter; fler internmedicinare på vårdcentralen, fler allmänmedicinare på psykiatriska kliniker. Läkare från innerstadsvårdcentraler behöver komma ut och arbeta i orten, och vice versa. 

Lär känna hela bilden. För hela bilden kommer att göra oss till bättre läkare. 

Agmall Sarwari, specialistläkare i allmänmedicin, Skärholmens vårdcentral, Stockholm

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-09-13

Väl formulerade och starka ord. Man känner frustrationen som ni distriktsläkare måste uppleva. Att se hela människan är förstås alltid viktigt. Även på akutmottagningen hamnar många av dessa patienter där stickningarna i bröstet, biverkningarna av alla mediciner eller ”de hittar inget fel på mig på vårdcentralen” snarare handlar om själsliga och existentiella problem. En fråga är väl dock vilken är läkarens uppgift? Utreda, påvisa och behandla sjukdom? Av de patienter som beskrivs i artikeln och som behöver ”nås fram till”, behöver de specifikt en läkare? Eller behöver de bli sedda, hörda och stöttade socialt och själsligt? En uppgift för stor och tidskonsumerande för en distriktsläkare. Jag förstår att man lämnar, jag gjorde det själv. Mer omkringliggande resurs behövs för att avlasta distriktsläkaren som väl når fram till sin patient, men inte har tid eller egentligen rätt kompetens att ta hand om hela problematiken. 

Akutläkare

 

2021-09-01

Tack för att du så målande och klokt beskriver vad jag tänker och känner varje dag i mitt arbete.

Jasmine Herdell stolt allmänläkare

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Primärvård

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News