Få hela storyn
Starta din prenumeration

Arbetsvillkor

”Man drömde om jobbet hela tiden”

Publicerad: 10 juni 2021, 04:00

Foto: Josefine Stenersen/Bildbyrån

Det var inte patienterna som var den största stressen, utan den röriga situationen runtomkring, berättar barnläkaren Emma ­Caffrey Osvald, som lånades ut till covid­vården förra våren.


Ämnen i artikeln:

Karolinska universitetssjukhusetAstrid Lindgrens BarnsjukhusCovid-19IntensivvårdRegion Stockholm

Det var så mycket man inte visste. Hur stor risken var att själv bli smittad. Om det fanns tillräckligt med skyddsutrustning. Hur länge det skulle hålla på. 

Läs också: ”Vi kan inte vara svaga – vi vårdar” 

Flera kollegor hade redan flyttats över till covidvården från barnsidan på Karolinska universitetssjukhuset i början på våren 2020. 

– Fler och fler gick. Sen blev det nästan panik, de behövde hur många som helst, berättar Emma Caffrey Osvald. 

Akutvårdsavdelningen, ava, och intermediärvårdsavdelningen, ima, fick utöka sina vårdplatser i rekordfart. Dit, till vårdnivån under intensivvård, kom några av de sjukaste covidpatienterna. Läkarna jobbade i treskift och det behövdes många för att bemanna alla pass. Samtidigt drogs forskningstid in och lungmottagningen där Emma Caffrey Osvald jobbar stängde för besök som inte var akuta. Hon fick frågan om att gå in i covidvården på skärtorsdagen. På tisdagen veckan därpå skulle hon infinna sig på ava. 

– Jag visste inte vilken tid jag skulle vara där. Men på tisdagsmorgonen fick jag veta att jag skulle börja klockan 15. 

Hon hade inte fått något schema, utan bara fått höra att hon skulle ”cleara sin kalender två veckor framåt.”

– Det var en speciell situation. Jag tror inte att man hade kunnat göra på något bättre sätt egentligen. Det var en kris man inte hade planerat för, säger Emma Caffrey Osvald. 

Sju kaotiska veckor

Oron fanns där: För att det skulle vara kaos. För att det inte skulle finnas tillräckligt med skyddsutrustning, för att hon skulle ta med sig smittan hem. Men, som för flera andra utlånade läkare som Dagens Medicin talat med, kändes det lugnare när hon väl var på plats. Själva arbetet var inte så svårt. 

– Det hade redan kommit pm och checklistor. I början hade jag en specialist i internmedicin som jag rondade med. 

Andningsapparater var ingenting nytt för Emma Caffrey Osvald, som annars jobbar med lungsjuka barn. Hon hade också kollegor hon kände runt omkring sig. De blev ett psykosocialt stöd för varandra. Ändå blev det sju ”helt upp-och-nervända veckor”, berättar hon. Det var inte patienterna, som förvisso var svårt sjuka, som var det jobbigaste, utan allt runtomkring. Förutsättningarna förändrades flera gånger i veckan: Antalet vårdplatser. Arbetstiderna. Hur länge man skulle vara utlånad.

– Våra scheman ändrades hela tiden. 

Sjuksköterskorna som hade börjat gå på krisläges­avtal och därmed tolvtimmarspass blev tröttare och tröttare. Frustrationen över att inte ha någon framförhållning tärde på alla, säger Emma Caffrey Osvald. När hon började fick hon veta att det var för två veckors tid. Första dagen fick hon höra att det skulle vara fram till midsommar.

– Man kan härbärgera allt det hemska om man vet hur det kommer att se ut framåt. 

Men kurvan med inkommande patienter gick inte att uttolka. Beskedet att hon kunde gå tillbaka till barn kom bara ett par dagar innan det började gälla. 

Svårt att koppla av

Under veckorna i covidvården kunde Emma ­Caffrey Osvald inte koppla av från arbetet. 

– Man drömde om jobbet hela, hela tiden. Man vaknade och hade liksom redan gått på sitt pass. 

Det var inte mardrömmar, och inte heller be-arbetningar av det som hänt under dagen. Det fanns bara inte någon ro att koppla ifrån, förklarar Emma Caffrey Osvald. 

Men schemat var drägligt och skyddsutrustningen tillräcklig. En gång i veckan hade hon avstämning med sin ordinarie chef. Ett skyddsombud från facket ringde också varje vecka och stämde av. 

– Det uppskattade jag mycket, säger Emma ­Caffrey Osvald, och tillägger att de tillfälliga chefer hon hade på ava var fantastiska.

Med tolv år i yrket vet hon att det viktigaste är att få prata av sig. Hemma hade hon sin man som hon pratade med dagligen. Trots det blev jobbet något som upptog både tankar och drömmar i princip hela tiden under den nästan två månader långa perioden. 

– Det var covid på jobbet, covid i media och covid privat. Man fick aldrig ett break.  

Läs alla artiklarna:
”Det knäckte mig att vi inte kunde rädda dem”
”Det hjälpte inte – bilden kom tillbaka”
”Vi kan inte vara svaga – vi vårdar” 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!  Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Sara Heyman

Teamledare – nyheter

sara.heyman@dagensmedicin.se

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev